/ Tankar och texter /

HAPPY





Det är inte ofta som jag stannar upp och tänker på det liv jag lever idag. Men när jag väl gör det så känner jag mig så stolt och glad. Och lycklig och bara alldeles alldeles glädjefull. Det är så många dörrar som har öppnats för mig nu när jag flyttat till Frankrike. Det är så mycket nytt och härligt jag får uppleva. Och det är jag så tacksam för.

Jag är också så himla lycklig över att få bo ihop med min fina kille. Ibland så kikar jag på honom när vi åker i bilen, och han sjunger och gör sina små moves och han ser bara så himla söt och fin ut. Och så tar han min hand och pussar mig. Vi har det bara så bra ihop han och jag. Idag är jag tacksam <3 Mich

It is not often that I stop and think about the life I live today. But once I do, I feel so happy. And lucky and just way too joyful. There are so many doors that have opened for me when I moved to France. There is so many new and wonderful things I get to experience. And I'm so grateful! There are a lot of people with talent here on the Riviera, and I just think it's so cool.

I am also so very happy to get to live together with my boyfriend. Sometimes I look at him when we go in to the car, and he sings and makes his little moves and he just looks so cute and nice. And so he takes my hand and kisses me. We have it just so good together, he and I. Today I am grateful <3 Mich


/ Tankar och texter /

MY BODY AND I ♥





Idag kan jag verkligen säga att jag och min kropp är bästa vänner. Jag älskar min kropp så mycket. Min kropp, mitt kött och mina ben som är både svenskt och estniskt. Min kropp som gör att jag kan springa och röra på mig. Min kropp som är byggd som min mammas och pappas. Min kropp som är hälsosam och vacker.

Såhär har det verkligen inte alltid varit för mig. När jag var yngre hade jag väldigt mycket komplex för min kropp. Jag blev retad ibland för att vissa ansåg att jag var för tjock. Och detta gjorde mig absolut superledsen. När sedan min pappa gick bort när jag var 13 år så blev tiden då han var sjukt, väldigt svår och tuff för oss. Såklart känslomässigt. Men det som också var jobbigt var att vi hade det svårt att laga mat hemma, då min pappa som då hade lungcancer reagerade dåligt på alla dofter. Så att laga mat med alla dofter blev svårt. Och då gick jag ner väldigt mycket i vikt, något som jag inte direkt tänkte på. Det har i alla fall varit jobbiga perioder i mitt liv och jag har gått upp och ner i vikt, och blivit kallad saker hit och dit. Tråkigt nog.

Men idag. Så känner jag mig så SJUKT lycklig över att ha det så bra ställt. Att kunna få göra det jag älskar och tjäna pengar på det, jag blir så varm varje gång jag träffar min familj och inser hur fina alla i min familj är. Jag har en fin pojkvän, jag bor i landet jag älskar och mår bra idag. Och framförallt, så trivs jag med min kropp till 100 %. Jag har börjar röra på mig mer nu. I Västerås så rörde jag på mig, absolut. Men på ett annat sätt. Jag var inte ute lika mycket som nu när jag bor i Frankrike. Jag satt ofta hemma och åt onyttigt och hade en ohälsosam kost. Idag tänker jag inte direkt på vad jag äter, jag unnar mig god mat väldigt ofta, och äter precis det jag vill. Det är viktigt att må bra med sin kropp. Låt ingen säga något negativt om något så fint. <3 <3

Today, I can truly say that me and my body are best friends. I love my body so much. My body, my flesh and my bones are both Swedish and Estonian. My body allows me to run and exercise. My body is built like my mom's and dad's. My body is healthy and beautiful.

It really has not always been like this for me. When I was younger I had very much complex for my body. I was teased sometimes because some thought that I was too fat. And this made me absolutely super sad. And when my dad passed away when I was 13, so the time when he was sick, it was very difficult. Of course emotionally. But it also was hard was that we had a hard time to cook at home, then my dad then had lung cancer responded poorly to all smells. How to cook with all the smells became difficult. And then I went down a lot of weight, something I did not immediately thought of. It has in any case been a tough period in my life and I have gone up and down in weight, and has been called things here and there. Unfortunately.

But today. So I feel so sick lucky to have it so well off. Being able to do what I love and make money on it, I get so hot every time I meet my family and realize how nice everyone in my family is. I have a nice boyfriend, I live in the country I love and feel good today. And above all, I feel so comfortable with my body to 100%. And no one has anything with my body to do, or say. That I lost weight now does not mean I am unhealthy, or in the least feel bad. I have lost weight because I start moving more. But I was not out there as much as now that I live in France. I often sat at home and ate useless food and had an unhealthy diet. Today I do not directly think of what I eat, I eat exactly what I want. It is important to feel good with hyour body. Don't let other people say something <3



/ Tankar och texter /

MIN OAS



Min blogg. Min lilla oas. Jag minns när jag startade denna blogg. Då bloggade jag på Devote.se, och hade bara några få läsare och det enda jag skrev om var om till exempel att vi hade fått en slush-maskin i skolan (haha), och så skrev jag massa djupa texter.

I februari har jag haft bloggen i 5 år, helt sinnes...men något jag tänkt på är, hur mycket jag faktiskt saknar att skriva. Min blogg var, eller ja är, min oas. Ett ställe där jag kan få utlopp. Och det kändes så skönt att bara skriva av sig här. Sen hände något, jag vet faktiskt inte riktigt vad. Men något har gjort att jag stängt ner mina känslor mycket. Och detta gör att det ibland blir katastrof inombords hos mig. Och nu på senaste tiden händer det oftare. Det är mycket blandade känslor om jobbiga situationer jag varit med om här i livet, mycket om pappa, mycket om hur man blivit behandlad som yngre. Och saken är den. För en gångs skull, så är jag så nöjd med mitt liv. Jag är så glad över min fina, snälla och underbara pojkvän jag har. Jag är så glad över att vi bor fint. Att jag får plugga franska. Att jag bor i Frankrike. Har en underbar mamma och vänner. Men så hör jag mobbarna från när jag var liten, "du är inte värd det!", "du som är så ful och tjock och äcklig!" Och då tittar jag på mig själv. Och känner, att jag inte är värd allt det här som är bra. Och det gör att det blir kaos. Och jag tar inte upp det varken på bloggen eller med vänner, med pojkvän eller med familjen. Så för ett par dagar sedan fick jag nog, jag pratade med några om detta, och det känns bättre men det är en lång väg att gå. Det är absolut inte lätt för mig.

Jag vet inte ens om jag kommer dela detta med er. Jag känner att det blir för privat, men samtidigt så vill jag öppna upp mig mer. För jag behöver det.

My blog. My little island. I remember when I started my blog. Then I was bloging at a webpage called Devote.se, and I only had a few readers. And I only wrote about schoolthings and also a lot of deep texts.

In february I have had my blog for 5 years, it's insane! But something that I have been thinking about is actually how much I miss writing. My blog was, and yes, are, my little island. My little place where I can write about emotions and things. Important things. It felt so good just to have a place to let everything out. But then something happened, I don't really know what. But something made me turn off my emotions a lot. And that makes me feel so bad, because I just keep everything inside of me. I think a lot made me turn off my emotions because off a lot of difficult things that has happened in my life, a lot about my dad, a lot about things that has happened in my life when I was younger. And the thing is, for the first time in my life. I am really happy bout my life that I have. I am so happy over my lovely boyfriend that I have. That I live in a nice place. That I can study French. That I am living in France. That I have so nice family and friends. But then I hear the bullies from when I was a kid, and they say "You are not worth it!", "You are so ugly and fat!". And then I just look at myself. And I feel, that I'm not worthy this. That I'm not worthy of these good things. And that makes me feel so sad. And I don't talk about these things with either my mum, my oyfriend or my friends. So a couple of days ago I talked about these things with them. And it made me feel better. But I still have a long way to go.

I don't even know if I want to share this with you. I feel like it's too private, but at the same time I want to open myself to you. I need it.